Nu har jag äntligen kollat upp vad det var som pågick, ja och det var ju så fint att man har fått urinvägsinfektion.. nice. men fått min medicin nu, en kur på fem dagar tre pills om dagen.
Antibiotika igen. vad fan. käkade det för inte så länge mot halsfluss och nu detta sen som pricken över I så har jag en brännskada på min mage som man kan kalla för duga! Nog om detta nu.
Jag känner faktiskt en ganska så stor lättnad just nu, men ändå så tom.
Jag känner att jag borde skrika av smärta, gråta sönder och kasta mig mot väggarna med huvudet före.. Men nej, Jag känner ingenting, bara typ, frihet. Fan är det liksom? bara för det... får jag ångest. varför känner jag så. har min kärlek eller vad bara varit en inbildning? eller blockerar jag den . Ska förmodligen åka och vi ska ses mellan fyra ögon. Jag behöver det, inte sett dig på tre veckor men det verkar inte spela dig någon roll iallafall. Ska bli både skönt och hemskt att komma till dig. att få se dig och bara få höra din röst , se ditt kroppspråk kommer att bli underbart, men jag vet inte om det kanske är så att jag är sista gången hemma hos dig. vi kommer förmodligen förbli vänner men att komma hem till dig. för många minnen. båda bra och dåliga och jag vet inte om vi blir goda vänner att jag ska kunna sitta där och vara "vännen" inte "flickvännen"
Skulle vara intressant om du kan släppa allt när vi är vänner. För jag tror att du fortfarande skulle agera lite som förr. ställa krav som du kallar för råd. Bli avundsjuk om jag gick ut på krogen osv. sådant finns inte i en vanlig vänskap, så skulle du klara av det ?
Kärlekens tragedi heter inte döden, den heter inte skilsmässa - den heter likgiltighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar